sopor här

Dimman är tjock. Dagen är vit. Helgen, ledigheten är mer än ett faktum.
Tid brukar vara min fiende, nu är det min vän. Men även om jag försöker. Så verkar det som att det fortfarande är delvis en fiende för mig. Tiden är bara. Hänsynslöst, respektlös. Dags att acceptera. Will i ever?

Det kanske är PMS men jag känner mig fan redo för att slåss. Igen. Stabilt.
Ljuset är ljust, luften är sval. Jag är varm och dåsig och dammet dansar i luften bakom vita fördragna linnegardiner. De blixtrar från köket. Slamrar. Min mun är stängd. Som ett slutet vulkanhål efter åtminstone, väntat vulkanutbrott. Inte ens ryken syns till förtillfället. Vänta på att solen går upp? Eller ner.
Vänta på något. Vatten.. syre?