Självbild. Bild av en själv? Alla jag känner har skev självbild.
Inte så den är heeelt skev, men alla har de på ett eller annat sätt.
Det kallas väl osäkerhet, eller kankse missbedömning? Eller så är det bara helt och fullt naturligt. Man kan ju inte gå runt att se sitt sanna jag hela tiden, som att gå runt med en spegelbild klistrad framför en hela tiden? Eller kan man, och vad skulle de innebära? Jag vet att jag själv har skev självbild. Jag försöker rätta till den, då och då.
Jag hatar när jag försöker vara perfekt, vem har inte försökt? Och inte bara i personligheten utan utseendemässigt, när blev allt så ytligt? När blev skönhet så onaturligt? Sån ständig jakt, och till vilket pris? Vet vi vad vi förlorar?
Finns en sak som gör mig trygg, i mitt fönster lyser en lampa, bara en gammal sänglampa från sjuttiotalet, undangömd bakom gardinen. Skenet från den ger mig en särskild känsla. Får mig att tänka på när Fanny och jag bodde grannar och vi var i hennes rum. Många år sen, måga tårar, många skratt. Hon hade gardiner i samma färg, kanske därför. Men känslan kommer tillbaka, och fast allt var så otryggt då, gör de mig trygg nu. I hennes rum satt vi och pratade, och jag känner samma känsla nu. Den känslan påminner mig om att vissa saker verkligen består. <3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar