Emodikt

Natten kryper sig närmare, den vill visa sig oskyldig.
Men det är den inte. Den är kall, ensam och i luften
ligger det något som gör att varje andetag känns som att andas in små små glas splitter bitar.
Rummet känns så litet och trångt.
Väggarnas kyla bara smyger sig närmare för att sakta utgöra
en långsam död, medans jag råkar somna in..

För att ta vara på min utarbetade hjärna och för att hjärtat ska spara, och hålla ekonomi
med hjärtslagsbudgeten som kroppen förtillfället besitter inför det resterade livet.


Godnatt.