Om att försöka.

Ibland känns det som att jag försöker och försöker att åstakomma saker jag som aldrig händer.
Springer i motvind, springer på ett rullband fast man inbillar sig att man ska komma nånstans.. längre fram liksom. Ett mål.
Hur länge kan man försöka utan resultat?

Jag vet att jag inte är den enda som känner såhär och att säkert många av er som läser det här känner eller har kännt igen er i detta. Men faktum är ändå att man vet så mycket om sig själv och så lite om andra. Även om man inte alltid vet att man vet. Att jämföra sina problem och säga att dom är värre än någon annans är inte speciellt snällt eftersom man aldrig kan vara inne i någon annans hjärna och hjärta. Just det här, är ett ämne som cirkulerat kring mig på olika sätt, personer jag kännt med problem, oberoeende av varandra. Man måste få vara ledsen, det är en känsla man måste gå igenom, struntar man i att ta den känslan på allvar försummar man sig själv. Men kan aldrig veta att man känner värre smärta än någon annan. Man ska inte jämföra sig på det viset.

Och visst, man ska inte heller jämföra sig med barnen i afrika, för vi har trots allt fötts här i den västerländska världen och det är inget vi ska skämmas över.. Vad vore meningen med att leva om man inte var tvungen att handskas med livets alla vägskäl och leta sig genom labyrinter för att sedan när man äntligen är framme kan känna att; JAG HAR FAN I MIG KÄMPAT.
Det är en känsla ingen kan ta ifrån en, och man kommer alltid bli starkare utav det man går igenom.

Jag vet inte varför den här bloggen handlar om att försöka, men det är trots allt något som för oss alla människor samman. Vet man inte vad det betyder attt kämpat, då är det verkligen dags att ta reda på det! Livet är ingen passage man ska gå igenom för att möta döden. Livet finns här för att ta vara på det, och hur man gör det.. är upp till var och en. Bara man gör det.

"Världen är så stor, och livet är så kort."
Muminpappan